När inget längre vill sig väl och ingen annan tycks bry sig.

När allt känns hopplöst och jag är redo att ge upp. 

När stressen hopar sig som ett moln, och jag trots kroppens motstånd kör på ändå.

När tankarna kring att jag inte duger tar ett stadigare grepp om mig.

Då finns du där.

Då visar du vad som faktiskt är värt at leva för.

Då uppskattar du mig för den jag är, oavsett om jag har en dålig dag eller inte.

Då visar du mig att det finns mer än att bara existera. Att man faktiskt kan ha roligt, även när man mår dåligt.

Tack för att det trots allt blev vi två. För jag vet inte vem jag skulle vara utan dig.